Mrsmama

Go' kväll!

Sitter och surfar lite, medans 8 grabbar sitter här bakom och lirar poker.

Tänkte berätta om den värsta dagen i mitt liv.
Eller rättare sagt, den värsta sekunden i mitt liv, men det räckte och blev över.

Jag jobbar ju nätter enbart just nu och efter jag hade vaknat så hämtade jag Hugo på dagis.
Emma skulle följa med en kompis hem, så jag hade bara Hugo att hämta denna torsdag.

Han sov när jag kom till dagis, men vaknade som vanligt när jag började köra ner vagnen mot bilen.
Jag packar in honom i bilen och viker ihop vagnen och lägger i bagageutrymmet.

När vi kommer hem plockar jag ut vagnen, suffletten är nedfälld och ryggstödet likaså.
Jag sätter Hugo i vagnen som jag alltid gör, (vill inte ställa honom på trappen för jag är rädd att jag ska råka knuffa honom när jag drar upp vagnen) och drar upp vagnen för trappen.
Hinner halvvägs när Hugo kastar sig bakåt precis när jag drar upp vagnen ett trappsteg.
Han faller baklänges med huvudet före och landar mitt på huvudets ovansida med benen rakt upp ner i gårdsgruset.
Han ligger alldeles stilla och låter ingenting.
Jag skriker rakt ut och springer ner till honom.
Vet inte vad jag gjorde med vagnen eller åt vilket håll han låg, allt är helt svart den sekunden jag trodde att min pojke inte klarade sig.
Det kanske handlade om en sekund eller flera men jag vet att jag hann tänka tusen tankar under den stunden han bara låg där i gruset.
Vet heller inte hur snabbt jag var nere till honom eller om han började grina innan jag lyfte upp honom.
Kommer inte håg något annat än den där fruktansvärda känslan som jag hoppas jag slipper uppleva igen.

Jag lyfter upp honom försiktigt, med handen runt nacke och rygg.
Springer in och ringer Peter.
Som tur är har jag världens bästa man som gör allt för att lugna mig fastän han förmodligen var lika orolig som mig fastän det inte hördes.
Hugo gråter, inte skriker utan gråter tyst och verkar trött.
Han är inte som vanligt när han slår sig.
Jag hinner igen tänka tusen tankar hur jag ska lösa detta, men bestämmer mig för att sätta honom i Emmas bilbarnstol fram i Volvon så jag kunde ha koll på honom in till Akuten.
Jag ger honom en glass också så han ska hålla sig vaken.
Jag vet att jag gjorde allt detta men inte hur...minnet sviker där med.

Vi kommer in till Akuten i Linde och jag berättar vad som hänt med gråten i halsen och ångest i hela hela hjärtat.
De trodde han fått hjärnskakning, undersöker honom så inget är brutet, det var det inte.
De säger att de undviker skallröntgen på så små barn av olika anledningar så vi får stanna kvar för observation.
Vi tillbringade hela eftermiddagen på akuten och Hugo blev bara piggare och piggare.
Vi fick gå ner till kafeterian för att ta något att äta och köper med lite godis.

Vi går tillbaka till akuten och tittar på teletubbies.
Sen vill läkaren träffa honom igen, för att bedömma om vi kunde åka hem.
Det kunde vi, men vi skulle hålla koll på honom på kvällen så han inte blev sämre.
Han mådde bra och mår bra nu.
Jag jobbade den natten fastän jag visste att jag skulle tillbringa den natten med ångest och oro.
Flera gånger under den natten kom de där hemska sekunderna tillbaka till mig som ett slag i magen, en kniv i hjärtat, och ångesten var total.
De sekunderna kommer nog jaga mig ett bra tag, jag trodde han var död, jag trodde verkligen det, i en sekund kanske eller vad det var, men det vill jag inte att någon ska behöva uppleva.
JAG vill inte uppleva det igen.
Jag får panik bara jag tänker på det.

Döden är så långt bort, men ändå så nära.
Den står där och lurar bakom hörnet och skräms ibland för att visa att den finns.
För att man ska stanna upp och tänka.
Livet är skört.
Från ena stunden med en glad mamma och en skrattande Hugo i en vagn som gjorde det vi brukar.
Till en orörlig, tyst pojke i gruset med en panikslagen mamma med ett hål i hjärtat.

Förlåt mig Hugo♥

Det är nästan så jag nu inte ens klarar av att skriva detta på bloggen.
Har fått gjort långa pausar med annat surfande, för tårarna stiger och rinner snart över.

Jag tror ingen kan förstå hur det känns om man inte varit med om det själv.
Även om det nu bara handlade om en sekund och att det gick bra i slutändan så trodde jag fortfarande den sekunden han slår i backen och bara ligger där, tyst, så tyst och stilla, att han inte klarade det.
Den känslan är svår att ta på och förklara.
Det är ungefär lika svår att förklara den känslan som om man skulle försöka beskriva hur mycket man älskar sina barn.
Det går inte, det finns inte ord så det räcker.

Allt gick bra, det är skönt...så obeskrivligt skönt!
Men varför jagas jag av de där hemska sekunderna hela tiden?
Det är som om jag bara ser det otäcka som KUNDE ha hänt.
Vet att det var en olycka, men ansvaret låg på mig och skulden är enbart min.

Nu har jag fått skriva av mig lite.
Det känns skönt.

Här kommer lite bilder på barnen♥





      








Go'natt